Jag har alltid haft svårt för att förstå varför vissa kallar sig "värde"-investerare när de köper bolag för P/E 30. Oftast motiveras dessa köp med en hög vinsttillväxt, stor moat och en stor ROIC/ROE/ROC. Men fortfarande är ett P/E på 30 högt och mycket att nå upp till. Ett bättre ord för detta skulle jag tycka är kvalitetsinvesterare, då man köper ett bra och välskött bolag som kan ha bra framtidsutsikter. Dessa framtidsutsikter är däremot redan inprisade i bolaget och någon större "margin-of-safety" är svår att få. Tyvärr är det mer vanligt att de överraskar på nedsidan.
Ett ganska exempel från ganska nyligen är Elekta. Detta bolag var riktigt populärt på olika aktiebloggar för ca ett år sen. Det hade enorma vallgravar och inget skulle kunna skjuta ner det. De hade i och för sig några problem med vinsterna, men dessa var bara "tillfälliga". Kursen hade fallit ett tag, men det skulle vända! Så på något sätt så motiverade man ett P/E 30 i detta bolag som tydligt var på väg neråt. Själv tyckte jag att oavsett vad så är det för dyrt och att ett bolag har otroligt mycket att visa upp för att uppnå detta. Elekta har fortsatt visa på dystra nyheter och kursen tog ett jättedyk igår.
Oavsett vad ett företag har för moats så kan dessa brytas ner. Det är riktigt svårt att motivera höga värderingar med kvalité och det är svårt att välja de bolag som fortsatt visar sig prestera. Ett vanligt uttryck som brukar användas är "mean reversion" vilket syftar på att avkastningen på kapital brukar återgå till ett slags medelvärde. Det finns bolag som t.ex. H&M som har en hög ROIC under längre tid, men detta är oftast inräknat i deras aktiekurs och de presterar inte avsevärt bättre än andra bolag i längden. T.ex. H&M har gått som index de senaste åren och har haft en genomsnittlig vinsttillväxt på 4 % per år under 2009-2014.
Jag tänker mig att en bra analogi med dyra kvalitetsbolag är en premiumbil. De fungerar bra så länge de går, de är ganska dyra till inköp men de är bekväma att åka med. Men när de går sönder så blir det riktigt dyrt och i efterhand så kanske man inser att det hade varit billigare att köpa en bil av ett billigare märke. Däremot så har den en viss skrytfaktor, den går ju så bra och allt är ju så bra, tills det inte går så bra längre och de dyra reparationerna kommer. Nu är det dags för dyra reperationer för Elekta, frågan är när de kommer för H&M och andra bolag?
En annan fara med dyra kvalitetsbolag är det något missbrukade citatet "wonderful companies at fair prices". Då bolaget är sååååå "wonderful" så motiverar man P/E 30 som ett fair price. Det många investerare inte förstår är att de tyvärr inte är någon Buffett och har inte den analysförmåga han besitter som gör att man kan överlista en hel analytikerkår för att hitta en underprissatt kvalitetsaktie.
Själv så letar jag bara efter kvalitativa bolag som är bland de billigaste på marknaden. De får gärna ha bra moats, ROC/ROE och så vidare men fokus är att hitta bolag med en bra "margin of safety". Först undersöker jag om de är billiga, sen kollar jag deras kvalité. Många beskriver det med som en tratt, där endast ett fåtal bolag kommer ut i andra änden som uppfyller kriterierna. För att göra det så använder en vanlig börsscreener som Börsdata och går efter
min checklista för att kolla värde och kvalité. Då de redan är lågt prissatta så är förhoppningsvis inte kvalitén redan inprisad, utan något som man blir belönad för senare.
Avslutningsvis vill jag också länka till dessa backtest av ROIC och ROE. Tydligt visar det att så länge man har en medel ROIC/ROE så är avkastningen högre än index, men om man har låg/negativ eller mycket hög så minskar det avkastningen. Så det bästa är att undvika aktier med både hög och låg ROIC och ROE, i.e. dåliga bolag och dyra kvalitetsbolag:
http://www.fatpitchfinancials.com/2598/return-on-invested-capital-roic-backtest/
http://www.fatpitchfinancials.com/2298/return-equity-backtest/